Hur går en neuropsykiatrisk utredning till?
Om du känner att många tecken på Aspergers syndrom stämmer in på dig, kanske du vill gå vidare med en neuropsykiatrisk utredning – en NPF-utredning – som kan bedöma om du har diagnosen eller inte.
Långtifrån alla personer med Aspergers syndrom känner att de har ett behov av en diagnos, medan andra mår mycket bättre efter att ha fått diagnosen bekräftad. Det finns inget rätt eller fel, utan du måste själv känna efter om du har behov av en NPF-utredning eller inte.
Table of Contents
Kontakta psykiatrin
Det första du behöver göra är att kontakta öppenvårdspsykiatrin. Du kan ofta kontakta dem själv genom att ringa till mottagningen i din stad, eller så kan du be din husläkare att skicka en remiss. Sedan är det lite väntetid tills du får komma till ditt första samtal. Hur lång väntetiden är varierar från mottagning till mottagning, och kan också variera under årets gång. Ofta rör det sig om några månader.
Om du redan har en kontakt inom psykiatrin kan du vända dig till denna så hjälper han eller hon dig att få träffa någon som kan bedöma ditt behov av en utredning. Väntetiden brukar vara lite kortare om du redan är patient på din psykiatriska mottagning.
Ett första bedömningssamtal
Innan du får genomgå en utredning krävs oftast ett bedömningssamtal. Vid det här samtalet får du tala med en läkare eller psykolog. Ni går igenom dina besvär, som t ex. koncentrationssvårigheter, över- och underkänslighet, eller problem med socialt samspel.
Om man gör bedömningen att du uppvisar tecken på Aspergers syndrom eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, går man sedan vidare med en NPF-utredning.
| En del psykiatriska mottagningar kräver att du lämnar ett drogtest i form av ett urinprov inför, eller i samband med, din NPF-utredning. Eftersom många tycker att det är obehagligt med överraskningar kan det vara bra att veta om detta i förväg. Du kan alltid fråga din psykolog vad som gäller på din mottagning. |
Utredningen och dess delar
Hur NPF-utredningen är utformad skiljer sig åt från landsting till landsting, och från fall till fall. Ibland behöver du gå igenom alla delarna, medan det andra gånger räcker med en eller ett par av dessa. Det beror bl.a. på om psykiatrin har kännedom om dina besvär sedan tidigare eller inte.
En NPF-utredning kan ta allt från ett par timmar till flera veckor att genomföra.
Intervju med dig och din familj
Du kan förvänta dig en djupgående intervju där läkaren eller psykologen ställer frågor om din barndom och ditt vuxenliv. Till exempel får du berätta om du alltid har haft problem med ögonkontakt och koncentrationssvårigheter eller om det har uppkommit senare i livet, samt om du har haft problem med skolgång eller jobb på grund av dina besvär.
Ofta får du också fylla i olika så kallade screeningformulär som är speciellt framtagna för att bedöma om en patient har t ex. Aspergers syndrom eller ADHD. Dessa består av påståenden som ”Jag har en bra fantasi” eller ”Jag läser helst faktaböcker”, och du markerar om påståendet stämmer in på dig eller inte.
Det är också vanligt att en eller flera familjemedlemmar kallas till en intervju, framförallt en eller båda dina föräldrar. De får svara på frågor om eventuella problem eller atypiska beteenden i din barndom, om det var några komplikationer vid förlossningen osv.
Möte med arbetsterapeut
Ibland får du också träffa en arbetsterapeut. Det gäller speciellt om du är i vuxen ålder och tycker att dina besvär påverkar din förmåga att klara av vardagliga sysslor eller sköta ett arbete.
Arbetsterapeuten kan be dig genomföra en syssla medan han eller hon övervakar dig. Till exempel kan du få laga enkel mat, duka upp och diska. Tanken med detta är att se om du har nedsatt motorik, koncentrations- , initiativ- eller problemlösningsförmåga och i så fall hur svåra dina besvär är.
Resultatet skickas sedan till din psykolog, och ofta får du själv veta vad arbetsterapeuten tycker. Denne kan också tipsa dig om eventuella hjälpmedel eller strategier som kan hjälpa dig i vardagen.
Begåvningstest
Många NPF-utredningar innefattar också ett begåvningstest. Detta visar dels hur din intellektuella förmåga är jämfört med genomsnittet i din ålder, och dels får psykologen en inblick i hur du löser problem – t ex. om du fastnar i detaljer eller har svårt att koncentrera dig under längre stunder.
Testet består av många mindre delar, t ex. ordkunskap, förmågan att hitta mönster (så kallade matriser), test av arbetsminne, matematik och multidimensionellt tänkande (t ex. kunna räkna ut hur en viss kub ser ut om du vecklar ut den).
Ett begåvningstest kan antingen göras under en halvdag eller delas upp på flera tillfällen.
Diagnos och avslutande möte
När psykologen har samlat ihop information via intervjuer och tester är det dags att avgöra om du kan få diagnosen Aspergers syndrom eller inte. Det är inte en enskild del av NPF-utredningen som avgör om du får en diagnos eller inte, utan psykologen tittar på helheten.
Tillsammans går ni igenom de olika resultaten och diskuterar de diagnostiska kriterierna och hur många av dessa du uppfyller. Sedan får du veta om psykologen tycker att du har Aspergers syndrom eller inte.
Ibland får man veta att man istället har t ex. ADD, ADHD, atypisk autism eller någon annan närliggande diagnos snarare än Aspergers syndrom – diagnoserna liknar varandra och det kan vara svårt både för en själv och för psykologen att veta exakt vilken som stämmer in på en själv.
Om du tycker att diagnosen är fel är det viktigt att du tar upp detta och förklarar varför du inte håller med om den. Då kan psykologen antingen välja att göra en ny bedömning, eller så kan han eller hon förklara mer ingående varför du anses ha en viss diagnos – eller varför du anses vara neurotypisk.
Eftersom det är mycket information att ta till sig kan det vara en bra idé att be om att få diagnosen eller hela utredningen på papper. Då kan du i lugn och ro titta igenom din bedömning själv eller med din familj.
Vad händer efter diagnosen?
Du har fått din bedömning: du har diagnosen Aspergers syndrom. Men vad händer sen? Hur går du vidare och lär dig mer, och hur lär du dig handskas med de styrkor och besvär du har?
Två sätt att reagera på sin diagnos
Många känner sig lättade efter sin diagnosticering. Plötsligt har man fått en förklaring till varför man alltid har känt sig annorlunda och varför en del ”enkla” saker har varit så svåra. Det blir uppenbart att många besvär i barndomen och vuxenlivet har orsakats av funktionsnedsättningen, och därför kan det bli lättare att lägga skulden på diagnosen snarare än på en själv.
Andra kan uppleva en identitetskris och fråga sig hur mycket av deras personlighet som verkligen är deras, och hur mycket som är Aspergers syndrom. Man kan känna sig mer utfryst och annorlunda eftersom man nu har fått en etikett på sig. Termen ”neuropsykiatrisk funktionsnedsättning” kan kännas negativ, och göra att man känner sig som en sämre fungerande människa än genomsnittet även om man har klarat sig bra i livet hittills.
Det är viktigt att komma ihåg att du inte är din diagnos. Din personlighet har alltid varit din personlighet – diagnosen ändrar inte den du är, utan beskriver bara på vilka sätt du fungerar annorlunda än neurotypiska individer.
Aspergers syndrom är inte heller någonting som bara är negativt, utan kommer ofta med sina egna styrkor i form av t ex. hyperfokus, detaljseende och skyhög arbetsdisciplin.
Utbilda dig
Oavsett hur du reagerar på din diagnos är det en bra idé att läsa på om Aspergers syndrom. Du kan antingen läsa informationsartiklar – t ex. här på Aspire.nu – eller gå med i någon förening eller forum med fokus på Asperger eller autismspektrumtillstånd.
Det finns också många dokumentärer, böcker och podcasts som handlar om Aspergers syndrom och där du kan få en inblick i hur det är att leva med funktionsnedsättningen.
| Under fliken ”Stöd och resurser” högst upp på sidan kan du hitta listor på olika resurser om du vill lära dig mer om din Asperger. |
Få rätt insatser
När du har en konstaterad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som Aspergers syndrom, har du rätt till en del insatser. Till exempel kan du ha rätt till en del fysiska hjälpmedel som bolltäcke, handdator eller speciella timers som hjälper dig att planera och avsluta dina aktiviteter. Dessa får du utskrivna av din arbetsterapeut.
Du har också rätt till LSS-insatser – exempelvis daglig verksamhet, stödkontakt eller kurator. Om du har en pågående LSS-insats har du också rätt till tandvårdsstöd som ger dig billigare tandvård – säg till din LSS-handläggare om detta ifall du inte får tandvårdsstödet automatiskt.
I vissa fall kan du också ha rätt till exempelvis merkostnadsersättning från Försäkringskassan. Många med Aspergers syndrom har också aktivitetsersättning eller sjukersättning på hel- eller deltid, men långtifrån alla behöver detta. Diskutera med din läkare huruvida han eller hon anser att du har behov av och rätt till olika ersättningar.